jag sitter här och är lite små leden samt tröst käkar dammsugare.jag har fått dille på dom.jag tycker det är fruktansvärt jobbigt och gå ut ensam men jag tvingar mig varje dag ut.det är nog tvånget som gör mig nere.jag måste bara gå ut en gång eller två om dagen annars mår jag dåligt inombord utav det.

 

jag gråter för att det är en lättnad. inget hemskt hände, men det var jobbigt att gå förbi dagiset.där var fullt med ungar ute.dom tittade på mig, jag trodde dom skulle säga något deprimerande, som skrämmde mig till att inte våga gå ut igen själv, men det var bara ett barn som sa hej. det var allt. jag svarade tillbaka.och kände mig stolt att jag klarade gå förbi dagiset.

 

Jag förstår inte varför jag är så rädd när jag är ute ensam.jag stirrar alltid ner i marken när jag går.jag har svårt med ögonkontakt även med vissa jag känner.ja är rädd för att folk ska stirra på mig förlänge och tycka ja har konstig stil eller konstigt utseende. jag har så minimala ögon nästan som en kines samt nada ögonfransar om jag inte spacklar mig dvs sminkar.

 

det här är mina tankar och känslor idag men jag har svårt att acceptera dettta.varför ska utgång vara ett problem? jag känner även oro imagen varje gång jag går ut.jag vill inte ha det så här.jag vill kunna möta människors blickar utan problem och känna mig till 100 procent trygg utomhus.varför är jag så svag?